SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN - 9

Intervju -8

Mr Harold Fletcher, Pensionär och innehavare av en internationellt verksam modellörsfirma.

"It is remarkable that a company of Gustavsbergs size can not produce a standard piece."

År 1979 blev Harold kontaktad av Företagets ledning.
Han började arbeta med Arkipelagserien i sin verkstad i England och samarbetade med bland andra Raimo Iivonen och produktionsfolk på Företaget. Detta trivdes Harold med.

Harold fick sitt material i form av ritningar från Rolf Herrström och noterade att det verkade som om Rolf inte hade tillräckligt och/eller fullödigt underlag för sitt arbete, vilket så gott som alltid ledde till onödiga ändringar i efterhand.

Harold uppfattade det som att ledningen på modellörssidan underlät att ge ett fullgott stöd åt utvecklingssidan i syfte att senare kunna påvisa svagheter i deras arbete. Harold var annars mycket nöjd med det ritningsunderlag han fick.

De modellproblem som senare uppstod vid byte till snabbare ugn menar Harold berodde på att ledningen inte ville/kunde förstå att snabbare bränning medför större/annorlunda krav på modellerna, och alltså lät sig överraskas av något som borde varit lätt att förutse.

Harold försökte introducera skrivna instruktioner för formgjutning, gjutning och bränning, men mötte ingen som helst förståelse från ledningen.
När Harold försökte tala med kvalitetschefen om produktionsförluster fick han veta att det inte fanns några problem. När man i mitten av 80-talet kallade in en framstående utländsk expert för att analysera situationen tog denne upp problemen med dåliga gjutformar. När Harold försökte driva den frågan fick han veta från kvalitetschefen att några sådana problem fanns inte.
Från den stunden är Harold övertygad om att ledningen uppfattar sådana problem som en naturlig företeelse i produktionsprocessen.
Harolds uppfattning om gipsgjuteriet runt 1980 var att man tekniskt sett låg 30 år efter sin tid och hade extremt hög personalomsättning och kvaliteten på formarna var därefter.

Även de formar som göts ur Dick Wallgrens plastverktyg var dåliga. Dick fick skulden men Harold anser att Dick fick halvfärdigt material att jobba efter.
Konsekvensen blev att vid varje nyuppsättning av formar i ett batteri måste modellörer gå efter och och justera formarna. Ett meningslöst arbete som accepterades som nödvändigt av ledningen.

Harold anser att han tillsammans med Bo Sundqvist 10) lyckades förbättra situationen radikalt under första hälften av 80-talet.
Under detta arbete lyckades Harold och Dick Wallgren utveckla verktyg i gummi som möjliggjorde en dittills aldrig uppnådd kvalitet på gjutformarna.

Ett problem i arbetet var det passiva men effektiva motstånd de stötte på från den närmaste arbetsledningen.

Harold mötte ett positivt intresse, samarbetsvilja och en uppmuntrande kunskapstörst från utvecklingsavdelningen, men såg tyvärr hur produktionsledningen lät sig skrämmas av oombedda förespråkare för modellörerna till att hålla fast vid allt gammalt.
Detta lät sig göras eftersom det verkar som om den högre ledningen , efter Bertil Dahllöf, har mycket ytliga keramiska kunskaper.

Bertil Dahllöf var också den enda person ur den högsta ledningen som Harold någonsin sett besöka modellverkstaden och med kunnighet och intresse ta del av arbetet där.
Enligt Harold fick de lärlingar och nya modellörer som arbetade på modellverkstaden under 80-talet aldrig något konkret stöd av sin närmaste ledning, men däremot alltid skulden om något gick fel.

Chefen kunde inte gärna ha någon skuld för han var alltid på sammanträde.

I övrigt har inte Harold särskilt höga tankar om modellörskunnandet på företaget men han anser att detta inte ska lastas på de enskilda personerna utan på ledningen som låtit situationen gå dithän

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN-8

Intervju 7

Dick Wallgren, verktygsmakare född 1938 i Gävle.

"Jag fick inget gehör för mina idéer."

Dick är den typiske "uppfinnarjocken" han har jobbat med olika yrken, men kom tidigt in på gjutteknik och därmed förenat modellmakeri. Dick arbetade med precisionsgjutning till bl. a. radarantenner. Som en följd av detta har Dick varit mycket i "frontlinjen" när det gäller yrkeskunskaperna.

Dicks personliga engagemang och ansvarstagande i arbetet gjorde att han till sist blev arbetslös. (Det låter som en paradox, men är inget ovanligt öde för kreativa människor.)

I mitten av 70-talet blev Dick mer eller mindre av en tillfällighet anställd på Företaget. Dick hamnade på gipsavdelningen.
Han blev förundrad över att inget gjordes för att ta hans kapacitet i anspråk. Dick kom snabbt fram till att den tekniska kompetensen och ambitionsnivån var undermålig, men rönte ingen förståelse för sina förslag till förändringar.

Situationen löstes genom att Dick började arbeta med plast och gummimaterial på en annan avdelning.
Dick ställer sig frågan varför han och andra nödgas göra verktyg och formar som är uppenbart otillräckliga för de krav som de ska uppfylla.
Dick tror att detta beror på att man har alltför bråttom i modell och moderformsstadiet och inte ger sig tid att konstruera formarna och ta tillvara ny erfarenhet och möjligheterna hos nya material.

På grund av jäkt och "dumsnålhet" i början av utvecklingsprocessen blir så småningom konsekvensen att gjuterierna hänvisas till att arbeta med glappa och otäta formar, vilket omöjliggör för gjutaren att göra ett så gott arbete som han skulle vilja och kunna.

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN -7

Intervju -6

"Ingen har frågat efter min kunskap."

Raimo Iivonen, Provgjutare född 1941 i Lahtis Finland.

Raimo jobbade i Finland på byggen "det är roligt att se vad man har gjort".
Han kom till Gustavsberg 1966 och började som gjutare på företaget. I början av 80-talet började Raimo med provgjutning. Raimo har "startat" varje nytt batteri som satts upp och har sedan lämnat över till gjutfolket. Det var stora problem i början, men så småningom har Raimo fått det hela att gå bra.
Ingen har efterfrågat Raimos kunskap för att på lång sikt dokumentera hans erfarenheter. Alla utgår från att Raimo ska komma och ge direktiv när problem redan har uppstått, men enligt Raimo är man förvånansvärt ointresserade av att ta reda underliggande orsaker. Raimo har under de senaste tio åren ägnat sig enbart åt provgjutning och problemlösning.
Raimo Iivonen har under dessa år , när tre stora produktserier dragits fram igenom utvecklingsprocessen, aldrig blivit tillfrågad från början om sina åsikter innan produkten redan var färdigkonstruerad. Först när det (i normalfallet) visat sig att det inte gått bra, har Raimo kallats fram för att "trolla" fram några provexemplar, vilka fått ligga till grund för den (i normalfallet) långa räcka av försök vilka till slut lett till producerbara modeller.
Raimo anser att han själv skulle ha lätt för att i en grupp av yrkesfolk diskutera en modell han aldrig sett över en sats med vanliga ritningar. Raimo anser att detta vore ett rationellt och bra sätt att börja arbetet på. Raimo ser inte med några stora förhoppningar på att ett nytt arbetssätt skulle kunna etableras på företaget.
I övrigt trivs Raimo med sitt arbete och finner det framför allt intressant.

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN -6

Intervju -5

"Samarbete med en konstruktör är mycket värdefullt."

Raimo Heikkinen, Modellör född 1937 i Finland.

Raimo kom till Gustavsberg 1959 och arbetar som modellör på Företaget sedan 1977. Han har arbetat sig fram genom processens olika led och på så sätt skaffat sig en gedigen erfarenhetsgrundad kunskap om den keramiska processen.

Någon utbildning värd namnet anser sig Raimo inte ha fått. Han lärde sig modellörsyrket genom att gå som lärling hos Gianni Pizzoni. De båda dryftade ofta och ingående de konstruktiva problemen samtidigt som Gianni gav handgripliga instruktioner.
Ett litet antal korta kursavsnitt utanför företaget i t. ex. kroki och gipskurs samt prototyptillverkning och keramikerskola anser inte Raimo gör skäl för beteckningen modellörsutbildning.

Under tiden tillsammans med Pizzoni arbetade de efter Rolf Herrströms ritningar.
Herrström följde personligen arbetet och kompletterade ritningsunderlaget med anvisningar. I övrigt bestod arbetet mest av ständiga ändringar i jakten efter produktionsförbättringar.

Gianni Pizzoni dog tragiskt nog i förtid.

Första gången efter Giannis bortgång som Raimo upplevde någon positiv förändring i arbetet var när en ny avdelningsorganisation infördes i slutet av 80-talet.
De ansträngningar som då gjordes inom avdelningen för att skapa ett samarbete mellan ritare och modellörer, och det aktiva intresse och delaktighet från avdelningsledningen som modellörerna upplevde var ett yrkesmässigt lyft.
Det fylligare underlaget och dialogen över ritningarna var ett värdefullt bidrag till ett bättre utfört arbete. denna process bröts tråkigt nog vid sammanslagningen av de två utvecklingsavdelningarna 1991.

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN-5

Intervju 4

"Datorer utan kunskap är värdelösa."

Rolf Herrström, designer SID

Rolf började arbeta med sanitetsporslin 1975. Hans första stora uppdrag på Företaget var att designa ett lyxprogram, Arkipelag.
Senare kom Rolf att som fristående designer även utforma serien Arctic.

Under Rolfs tid som anställd designer (slutet av 70-talet) formulerades uppdragen noggrant med en specifierad kravlista som gåtts igenom med utvecklingschefen och produktrådet.

När Rolf senare under 80-talet arbetade som fristående konsult upprätthölls kontakten med uppdragsgivarna av en kontaktperson (utvecklingschefen).
Rolf upplevde att det under dessa år fanns en designfilosofi som gick på att design var viktigt och att detta var sanktionerat av VD.

Rolf skaffade sig sin keramiska kunskap genom att delta i företagets internutbildning samt genom någon månads praktiskt arbete.Detta kunnande byggde sedan Rolf vidare på i sitt samarbete med företagets modellörer.
Rolfs arbetsmetod var att han gjorde förslag till hur produkten skulle se ut och sökte samarbete med kunnigt folk runt dessa.
Rolf har inte anlagt "tekniska" synpunkter utan överlåtit detta åt t. ex. modellören.
Rolf var självklart delaktig i de problem som uppstod och släppte inget förrän det var klart.
Under denna process anser Rolf att han fick sådan feedback som han behövde.
Rolfs kommunikationsmedium med modellörerna var detaljritningar och volymmodeller.
Modellerna var viktiga eftersom förståelsen för ritningar var dålig.
Modellörernas yrkesmässiga status var hög, särskilt Eric Svenson hade pondus.
Detta förstärktes av tekniske direktörens (Dahllöf 9) tanke att skapa en särskild modellverkstad för utveckling i början av 70-talet.
Rolf har inte lagt märke till att det skulle finnas mycket till designfilosofi runt sanitetspjäserna.
De senast årens försök att lösa detta på hemmaplan ser Rolf som mycket kortsiktigt.
"Det är fullständigt vansinnigt att inte ha yrkesdesigners anslutna till arbetet med produktsortimentet. Datorer utan Kunskap är värdelösa."

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN  -4

Intervju 3

"Modellörverkstaden är all keramisk produktions vagga."

Jan Landqvist, designer SID

Janne anställdes på Företaget 1967. Avsikten var att man ville skapa ett helt nytt standardprogram. redan från början fanns en produktutvecklingsgrupp som innehöll alla viktiga kompetenser och som i princip var uppdragsgivare. Eric Svenson var en självskriven ledamot.
Senare bröts detta ned när all utveckling på företaget samlades till ett tekniskt centrum som mer fungerade som en sorts intern "konsultbyrå".
Janne formulerade själv koncepten till de olika projekten/detaljerna. Janne lade t. ex. ned ett år på att utforma konceptet till den nya standardklosetten, han gjorde bl. a. tills. m. Eric Svenson transparenta klosetter för att se hur de fungerade och gjorde omfattande studier av sittandets fysiologi.
Begreppet Design Management var ännu inte känt. Man hade en filosofi som gick ut på att helt enkelt vara bäst på design. Ledarprofilen var "Dicken" Hald 7). Janne "smög"under resans gång in en sorts familjelikhet hos produkterna. Sin egentliga utbildning i keramik fick Janne under arbetet tillsammans med modellörerna. Som sista jobb på företaget unnade Janne sig själv att göra modellen till ett tvättställ, 625-3
Under själva det formskapande momentet i arbetet prövade Janne alla sätt att få ut maximalt värde av dialogen med modellörskollegorna om möjligheter och förutsättningar, Han "utmanade" även modellörerna att göra sådant som var svårt.
Överväganden och beslut av "teknisk" natur som godstjocklekar etc. talade man igenom redan på skisstadiet.
Jannes bidrag var ofta av mer principiell natur, som t. ex. en dricksfontän kunde få lov att vara svår och dyr att tillverka eftersom den även utgjorde en sorts skulptur i rummet och det gick att sälja övrigt porslin m. hj. av detta.
Janne var alltid väl medveten om de svårigheter som tillverkningsfolket hade att kämpa med. Kommunikationen med modellörerna gick ut på resonemang kring problem och förutsättningar. Det var ett bollande med ritningar och modeller. Janne gjorde ofta 3-D modeller i t. ex. frigolit. Modellörerna hade åren runt 1970 en hög social och yrkesmässig status.
Alla som var yrkeskunniga respekterade modellörschefen (Eric S.).
På 50-talet fanns en allmän keramisk utbildning "Porslinsskolan" i övrigt skedde utbildningen som lärlingsgång hos en mästare ex. Gianni Pizzoni 8) hos Eric Svenson och Raimo Heikkinen hos Gianni Pizzoni. Eric Svenson ansåg vid denna tid att något borde göras åt utbildningen, men fick inget gehör hos ledningen.
Man satsade i stället på "stjärnköp" från annat håll och slapp så engagera sig djupare i frågan.

Forts. Följer

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN  -3.



Intervju 2.



"Modellören var i allra högsta grad respekterad."

Carl-Arne Breger, Innehavare av Breger design AB.

Carl-Arne började jobba med design av sanitetsporslin på Företaget 1954, han fick i uppdrag att  "göra något fritt" när det gällde tvättställ.
Detta resulterade bl. a. i något som för många blev sinnebilden för tvättställ, nämligenTvättställ 525.

Carl-Arne uppfattade inte att det skulle ha funnits någon sorts Design Management eller motsvarande vid denna tid på Företaget.
Den källa till kunskap om materialet och processen som stod till buds var att tala med modellörerna.

Själva formgivningsarbetet skedde i samband med "goda dialoger" med modellörer där modellören stod för de tekniska/keramiska delarna. Carl-Arne tog till 100% del av de problem som en ny produkt medförde i produktionen.

Som medium för kommunikationen med modellörerna använde Carl-Arne bl. a. skisser och modeller.
Modellören var vid denna tid en "i allra högsta grad respekterad" yrkesman.

Såvitt Carl-Arne vet var den enda lärogången för modellörer vid denna tid att gå som lärling i 7 år.